När jag började blogga för 13 år sedan så var jag proppfull med saker som jag ville dela med mig av och under åren som gått har bloggandet ändrats lite då och då. Livets händelser gör ju att saker och ting inte alltid blir som man vill eller tror det ska bli.
Dock har jag alltid under hela mitt liv haft lusten att förmedla, berätta, visa och allra helst glädja och ge goda energier.
Jag minns att jag för många många år sedan följde en blogg som verkligen fick in mig på välgörenhetsstickning och virkning för hon hade nya idéer och man fick åter lusten att skapa. Jag hängde på den bloggen i åratal men så en dag meddelade hon att hon skulle sluta blogga för orden hade tagit slut.
Jag blev helt bestört och tänkte att så kan det ju inte vara. Ord kan väl inte ta slut. Men nu vet jag att det kan dom faktiskt göra.
Ni som hängt med här länge har ju märkt att det blir längre och längre mellan mina inlägg och nu är det ju så här det är. Mina ord har tagit slut.
Jag har älskat att blogga och har försökt att sprida positiva energier och visa på hur enkelt det kan vara att utöva välgörenhet på ett enkelt sätt.
Tack för alla glada tillrop och för garn som skänkts till mig. Varenda trådände har gått och går fortfarande till välgörenhetsstickning och virkning. Tack för allt som dunsat ner i min brevlåda lite då och då och som satt guldkant på tillvaron.
Bloggen har varit min vardagslycka men det här blir mitt sista inlägg och vem vet, vi kanske ses igen på någon annan plattform i framtiden. Lova att ni fortsätter vara rädda om er och varandra.
Dessa glada fjäderfän landade i mitt postfack för några dagar sedan och de får tillsammans med mig önska er läsare en riktigt fin påskafton och fortsättning på påsken. De är virkade av en vän till mig och har färdats långt för att hinna hit. Tack raraste B.
En annan liten gynnare som väl också hör påsken till även om han/hon inte är lika färggrann och uppsnofsad som damerna ovan är den här påskharen som jag såg på en promenad i veckan.
Så med dessa bilder önskar jag er en fin dag………med eller utan pippisar och harar
ska jag säga. I snart två veckor har jag varit dyngförkyld med hosta, feber och en osannolik massa sn*r. Ja ja, man ska väl någe’ ha och är det inte värre farsoter än så här så får jag väl vara glad för det.
Men när man känner sig skunkig och hängig så vill det till att man tänker på positiva saker som gör en glad och som gör att kämpar på med huskurerna för att komma på benen igen.
Här är några gladsaker som jag tänkt på och sett fram emot. De är ju egentligen vardagslyckor allihopa.
Ni kanske minns att jag hade ett par illrosa sneakers förra året. Jag gillar ju rosa och när jag var på julmarknad i Torshälla förra året så kilade jag in i garnaffären och köpte ett nystan rosa garn och gav till min marknadskompis E H och bad henne sticka ett par torgvantar åt mig. Du har ju flera par torgvantar sa hon och jovisst har jag det, lila, grå, mellanblå och mörkblå men inga rosa. När vi nu träffades för någon månad sedan så fick jag mina rosa torgvantar.
Visst är dom fina med en stor tjock fläta och allt. Jag väntade på bussen från Torshälla till stan och tog kortet och inte förrän efteråt såg jag att jag fick med det lysande hjärtat som stod på torget. Rosa torgvantar i all ära men titta här så snitsigt det blev ihop med mina knallrosa dojor.
Glad som en lärka kan jag skutta omkring i rosa rosa bara jag blir piggelinis igen.
Annat som gör mig glad är ju våra tantmöten över en lång lunch. Det kom ju av sig under covid och under lång tid efteråt men nu ses vi igen mellan varven och det är kul. Luncherna brukar sträcka ut sig till att bli tre timmar och ibland längre. Det är mycket att prata om när man inte ses var vecka.
En äter sallad och en annan kebabtallrik och så jag då som fläskade i mig en jättepizza. Gott var det och jag längtar tills nästa gång det blir utemat.
På hemvägen från pizzerian så tog jag en lov över torget och där stod den här skylten. Hoppas att några nappar på det för ibland behöver man påminnas om det enkla, busiga och gulliga i tillvaron.
När dottern och jag veckohandlar tillsammans så går jag förbi den gamla ekbacken dit vi gick ibland när hon var liten och hon fick leka i snön. Jag är så tacksam att den fortfarande får finnas kvar för den här kommunen tar ju bort så många grönområden som det bara går till förmån för byggen av förtätade bostäder som nästan står på varandra. Men än så länge står de gamla ekarna kvar och det gör mig så glad. Nu är det ju grått och kalt men jag ser så mycket fram emot att gå förbi när allt är grönt och mäktigt igen. Då ska jag försöka komma ihåg att ta en bild och visa er hur vackert det är.
Något annat som gör mig glad i hjärtat är att se dottern och barnbarnets lilla kisse Kajsa som verkligen är liten trots att hon väl är 13 år gammal. Jag älskar att se hur hon söker sig till solen och lägger sig där och bara är den livsnjutare som just kattor är. Hon är en bedårande liten pälsboll.
Så nu mina damer och herrar har jag vänt uppförsbacken till något som känns ok. Det är alltid bättre att försöka tänka positiva tankar för annars fastar man i en negativ spiral och då går det åt pipsvängen. Men jag är den första att villigt erkänna att det banne mig inte alltid är det lättaste att försöka kvittra som en lärka när man tycker att allt liknar sk*t. Fast om man försöker så är det gott nog. Så vi fortsätter att ta oss ur uppförsbackar av olika slag med att tänka positivt och se framåt. Och ni är väl rädda om er för det är mycket i luften just nu i form av både pollen och virus. Men vi kämpar på och går mot en härlig vår. Dessutom kom jag på en grej till jag har att se fram emot och det är att när jag får tillbaka smak- och luktsinnet så har dottern lovat mig att presenta mig med en påse ostbågar. Den påsen ser jag verkligen fram emot. Tjohooooo!
Jag hoppas ni alla har en finfin tisdag……….med eller utan röda kattor och pizza
Tänk att vi redan är inne i den första vårmånaden och traskar. Än är det inte någon riktig värme men de dagar solen tittar fram så känns det härligt i alla fall. En bloggvän gjorde mig uppmärksam på ordet vårvinter och det stämmer ju precis med vädret. Ena dagen kallt så man får dra på sig mameluckerna och nästa dag så många plusgrader så den ofodrade vårjackan åker på. Vi går mot ljuset och värmen. Man är oftast felklädd någon del av dagen då det är snorkallt när man går på morgonen och väldans mycket varmare vid hemgång eller eftermiddag. Men det får man ta om man vill hänga med fram till den riktiga våren där man kan börja med sandaler, tåvippning och inte behöva se ut som en Michellingubbe/gumma i all tjocka kläder. Tjohoooooo!
Jag har skickat ett paket till Slättmissionen och denna gång var det ett ”tillsammanspaket”. Alltså med grejer från mig några andra. Det är fint när man kan göra gott tillsammans. Det blir ju också ett väldigt varierat paket då man har lite olika saker att överlämna och jag tycker att det inte alltid bara behöver vara det där livsnödvändiga som skickas utan även det där som är en liten extragrej och som det inte finns pengar till att köpa för den som får paket.
Här är det babymjukisbyxor som jag köpt från Vinton och så en mössa som jag stickat. Värmande och bra alltihop.
Några tandborstar, en rejäl arbetsjacka, reflexväst, hårsnoddar, barnsockor, plåster, sugrör, ett par vuxenstrumpor, en liten sax och några små tvålar i en påse.
Tre stycken kuddvar och pappersnäsdukar. Pappersnäsdukar brukar en vän ge mig då och då och jag använder paketen som packmaterial när det behövs fyllas ut istället för att knöla ihop papper så det ligger still. Då blir det nytta med stoppningen liksom.
Ett paket bomull och tre rör med bomullsrondeller. Dessa grejer används ju även inom sårvård /sjukvård så det är jättebra saker att skicka.
Så här kan man gå samman och få till ett bra paket. De som lämnat till mig, T, G, A och L har ju kommit med lite i taget och jag samlar ihop tills jag har ett bra paket att skicka. Man behöver inte lägga ut massor av pengar eller köpa stora mängder utan det är toppen med ett paket bomull, en förpackning pappersnäsdukar, en tandborste eller en tvål. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Tillsammans kan vi göra skillnad och det tycker jag att vi ska fortsätta göra. Och nog är det väl en väldig vardagslycka att kunna ge något som värmer/glädjer/läker till någon annan. Visst fortsätter vi!
Bara för att vi har kommit överens om att fortsätta så ska jag ge er ett urgulligt litet hjärta som jag hittade när min dotter och jag var på väg hemåt över en gångbro efter att ha veckohandlat.
Till er med värme och glädje. Ett litet, litet hjärta i betongen på gångbron. Så jättefint och jag är så glad att jag såg det.
Jag hoppas ni alla har en riktigt fin måndag……………med eller utan små hjärtan
i alla fall oftast. Det händer ju då och då att det är saker man absolut inte kan fixa eller hantera själv och då gäller det att ta hjälp. Jag har ju tidigare alltid varit den som styrt upp och grejat så allt flyter på men rätt som det är när åren gått så får man faktiskt lov att erkänna för sig själv att man inte längre är just den superkvinna man alltid varit. Jo, visst är man men med små justeringar.
Jag har fortfarande stenkoll på allt som gäller mig själv och mitt. Det måste jag ju ha sedan jag blev ensam. Men jag har också blivit varse att det finns finfin hjälp att ta till när kroppen säger ifrån. Vi kan ta några exempel här.
Jag har ju artros i nacke och axlar och besvär med båda händernas tummar och fingrarna på högerhanden. Detta innebär att jag har svårt att bära t ex handlingskassar. Jag har då använt mig av min cykel som fått tjänstgöra som packåsna vid storhandel. När det varit skräpväder har jag gått med cykeln men när jag leder den så får jag ont i höger axel och hand som ju då blir utsträckt på ett för mig onaturligt sätt. Köp en dramaten säger då folk men hur ska jag kunna göra det när jag inte kan ha armen bakåt och dra. Nä nu blev det svårt.
Men.
En dag när jag var på stan och köpte ägg på torget så kom en tant med en framåtvänd dramaten som hon körde som en barnvagn. Hon stannade och pratade och jag frågade om jag kunde få provköra och det fick jag. Hem fort som ett spjut och på med datorn och googlade framåtvänd shoppingvagn.
Och nu må ni tro har jag sedan flera månader en egen väl fungerande shoppingvagn. Det var min dotter som tog bilden och skickade till mig och överskriften på den var Mami tofftoff och vid bilden hade hon skrivit ”här står en liten söt tant med sin fina vagn”.
Ja det är nog sant att jag tofflar på med min shoppingvagn, jag är liten och vagnen är fin men söt är jag inte. Men glad i min hjälpreda. Den är kanoners. Kommer att gå ännu bättre när allt grovt grus är bortsopat från trottoarerna. Med hjälp av den här klarar jag av storhandlingen själv och jag kan fortfarande känna mig självständig och handla när jag vill och har lust och dessutom tunga grejer för vagnen tar 40 kilo.
Att vara självständig betyder mycket för mig och jag kämpar på för att vara just det för det har jag ju varit i hela mitt liv. Dessutom är det en gigantisk vardagslycka att kunna klara sig själv så länge det bara går.
Men ibland får man inse att man kan faktiskt inte klara allting ensam. Jag ska t ex forsla iväg min gamla soffa till tippen. Den har trästomme och lösa dynor. Då har jag tagit hjälp av min vän och granne A. När det är dags så ska jag plocka ner dynorna och packa in i hans bil och köra till tippen med dem och trästommen ska jag skruva isär och så får han ta den och såga isär och elda upp på landet.
Jag ska ta hjälp av barnbarnet som ju är utbildad elektriker för jag behöver byta ut gamla eluttag och jag tror det skulle vara fint att ha en spisvakt också. Är det saker som ska göras på hög höjd så ber jag honom om det också numera. Han skulle också vilja skjutsa runt mig med bilen för shopping av olika slag men än så länge har jag inte utnyttjat dessa erbjudanden. Jag har ju mitt busskort och min shoppingvagn och dessutom hela dagarna lediga.
Dottern hjälper mig med datorn och alla mystiska saker den vill göra och hittar på och som jag inte förstår mig på alls. Hon är en klippa när det gäller det och det är tur för jag är ”tom som ett riksdagsmannahuvud” när det gäller nätproblem. Hon fixar också när det är problem med tvn och så är hon ju kanoners på matlagning och där är man ju med som hönan på snor’n när det vankas något smaskens.
Att hitta den där balansen i att klara sig själv och ta hjälp när det behövs kan vara lite knepig att hitta men det känns som om jag grejar det bra nu. Det är ju lätt att man fastnar i tänket att man ligger någon till last men så är det ju inte. Man ger och man tar. Tjänster och gentjänster. Man är familj och man är vänner. Hur som helst ska man inte vara rädd för att be om hjälp när man behöver för jag tror att det är en del av meningen med livet. Att vi ska finnas för varandra på olika sätt.
Jag hoppas ni har en finfin måndag……..med eller utan shoppingvagn.
Ibland känns det lite som att livet gått i stå och ingen inspiration finns och inget blir gjort. Då är det lätt att man tappar sugen och blir gnällig. Sitter och tycker synd om mig själv och önskar att vissa saker vore annorlunda.
Ibland tänker man lite för mycket på det man saknar och inte har och glömmer alldeles bort allt man har och hur värdefullt det är.
Vänskap t ex är ju något värdefullt och fint och jag har vänner som jag kan prata med om allt. Om jag vill. Jag har också kompisar som jag umgås med på andra sätt och så har jag ju min lilla familj. Börjar man tänka så så är man rik som ett troll.
När jag tittar på hur det sett ut under sluttampen på året och under januari så är det ju kanoners.
Jag har ju några bloggvänner som jag skriver med men det är inte några som jag har träffat eller ens pratat i telefonen med. Vi skriver till varandra när vi har tid och lust. Vi är spridda över landet så vi är inte precis grannar och det gör nog sitt till också men vi har nog inte heller det behovet för vi har ju våra liv och våra göranden som ska skötas. Men vi finns för varandra när det behövs.
Men en av dessa bloggvänner hörde av sig och erbjöd sin hjälp med att forsla grejer till C & C i Järna när min vän A inte var riktigt kurant och jag hade fullt med grejer på kökssoffan. Då fick jag mail från E.F som skrev att hon kunde åka förbi hemma hos mig och hämta upp det jag hade på hemväg från Västmanland till Stockholm. Det var ju kanoners! Har man mycket att frakta så kan man inte skicka allt för fraktkostnaden skulle snaska upp för mycket pengar så det här var tacksamt.
Vi bestämde att hon skulle komma hem till mig och jag skulle fixa Fasolada och baka stekpannebröd som vi skulle äta tillsammans. Hon kom och vi hade jättetrevligt där vi satt mitt emot varandra vid köksbordet. Inte nog med att hon åkte härifrån med väl lastad bil hon lämnade kvar något åt mig också. Se bara, en påse torkade trattkantareller. Så gott att mala eller smula i grytor och såser. Vilken toppengåva till en tant som inte själv tar sig till skogs. Tusen tack snälla E.
Och här ramlade det ner en så fin ängel i mitt postfack. Så ulligt gullig. Tack för omtanken B.
Inte nog med allt detta jag har ju en dotter som av någon underlig anledning gillar att laga mat och ibland har man tur och hon kommer med både pizzor och piroger. Det här var en av årets julklappar från henne.
Pirogerna var fullproppade med kyckling, lök, vitlök, paprika, kräm fräs (för jag kan aldrig stava rätt så jag gör det enkelt för mig), salladsost och enchiladakrydda. Så himla goda. På bilden syns fjorton stycken men från början var det sexton men jag åt blixtsnabbt upp två innan resten for in i frysen med en väldig fart. Jag fick lika många småpizzor. Ni ser ungefärlig storlek då den ligger på en assiett. Lagom. Jag har kvar i frysen och kommer att ha länge. Så gott att ta fram om det är så att man är sugen någon kväll. Tack S du är bästa snällaste kocken.
I ett paket från Schenker från en vän låg bl a den här lilla fina muggen. Visst är det så det är. Tack C för allt du skickar åt alla håll och kanter.
När man väljer att se på livet från det här hållet och inte från gnällhållet så kommer man blixtsnabbt på att man har så fantastiskt mycket kärlek, omtanke och vänskap omkring sig så man har så otroligt mycket att vara tacksam för.
Ibland far ju livet fram med en på besvärliga sätt men då får man försöka tänka på det goda och positiva man har i livet. Alla vardagslyckor. Jag är glad att jag kommer upp på morgonen och kan gå ut i solen/snön/regnet och röra mig fritt. Jag är glad för att min lilla familj är frisk och alla tre har jobb. Jag är glad för att lilla familjens katt Kajsa blev frisk från svår sjukdom. Jag är glad för att jag har vänner och kamrater.
Det som skaver och är obekvämt får jag försöka komma tillrätta med för det är bara jag som kan vända den skutan. Ibland känns det dock som att försöka vända en Finlandsfärja med en liten jädra utombordare. Men jag kan om jag vill för jag är envis som en röd gris (enl mamma).
Vi tar och ser alla vardagslyckor som finns runt om oss och så kämpar vi på. Inte nog med det vi ska alla lova varandra att vara rädda om oss för nu går vi ju mot ljusare tider och då känns ju allt lite lättare. Snart är det ju dags att ta fram sandalerna och vippa med tårna i gräset. Tjohooooo!
Jag hoppas ni alla har en kanonfin söndag…….med eller utan piroger
men jag lunkar på i det nya fina året. Jag tänker titta tillbaka lite på det gamla året och visa lite sådant som jag inte lagt ut tidigare.
Jag har ju köpt en del babykläder hos Vintonsecondhand här i stan. Billigt, trevligt och allt är helt och rent. En del har gått till Slättmissionen som t ex dessa varma goa kläder. Den till höger är någon slags sovpåse skulle jag tro. Jättemjuk och varmfodrad.
Här är det gott och blandat med mössor som jag stickat och en halsvärmare. Längst fram ligger kläder från Vinton . Allt skickades i ett paket till Ingrid på Slättmissionens Hjälpande Hand. Där fördelas det till Rumänien och Ukraina.
Lite annat blev skickat till Svenska kyrkan i Borgholm som ser till att det blir babypaket som sedan åker vidare till Ukraina. Alla babykläder jag köper kostar mellan 5 och 15 kronor. De som inte är populära och moderna märken säljs så billigt. Det är toppen för då får man lite färg och värme för en billig peng. Annars skulle jag inte ha råd att köpa så mycket.
Dessa småkläder blev tillsammans med handdukar och lite mer varma kläder ett 3-kilos paket till Borgholm.
Det har varit lite enklare för mig nu att köpa kanonfina secondhandkläder eftersom jag inte vill upphöra med att värma världen. Till och från har jag ju haft lite besvärligt med händerna som inte vill som jag vill och då får man ta det lite lugnt och sticka lite mindre. Men man kan ju inte ge upp fjärrvärmesändningarna för det så det har blivit lite blandade paket. Yemenvästen nedan ligger kvar här hemma i välgörenhetslådan för den ska nog skickas tillsammans med flera andra senare i år men resten är skickat till Slättmissionen. Det blir en mössa lite då och då.
Jag tycker att vi fortsätter att värma världen både med närvärme och fjärrvärme. Det är ju det vi gör bäst. Ibland känner man sig otillräcklig men jag vet att bara man gör sitt bästa och ger med varma händer så är det fullt tillräckligt. Ingen kan ju göra allt men varje liten sak gör skillnad. Något som gjorde mig väldigt glad i julas var att jag fick gåvobrev från min lilla familj till Röda Korset, Livbojen för hemlösa kattor och så till en Akutryggsäck till Ukraina. Tack familjen för att ni ser och förstår vad som känns viktigt för mig och vad som kan göra otrolig skillnad.
Nu ska ni kära vänner få se på gullig närvärme från en vän. Jag har ju haft Bella här i några veckor och det är som vanligt mysigt, gulligt, varmt och proppfullt med kärlek, kattborstning och tillsammanssovande. När min vän W, kattpappan, hämtade hem prinsessan så hade han med sig vitlök åt mig för varje gång han frågar mig om det är något jag vill ha från Spanien så svarar jag vitlök. Det räcker. Men den här gången hade han värme med sig i fickan.
Så nu har jag ett par ulliga mjuka kattsockor att dra på mig för jag har ju faktiskt kallt på golven nerpå. Somliga dagar har det varit nere på 12 grader. Då sitter ett par glada kattsockor som en vardagslyckesmäck. Tack snällaste W.
Jag hoppas att året börjat bra för er alla. Kanske inte med en rivstart utan mer som hos mig, den stadiga lunken framåt eller kanske med något lite mer fart. Jag har funderat på vad jag vill göra med det här året och jag har fullt klart för mig vad jag önskar och vill. Men så mitt i allt så känner jag att jag blir så trött och börjar tänka på att det kanske inte är någon mening utan jag kan fortsätta lunka på bara. Näää, den här gången ska jag lyckas med konststycket att sparka mig själv i ändan så jag får lite fart på spelet för jag vill ju ha förändring och den enda som kan åstadkomma den åt mig är……….jag själv. I får man ta när man är en liten tant.
Jag hoppas ni har en god måndag…………..med eller utan kattsockor
Jag och Bella önskar er alla en riktigt fin nyårsafton och ett Gott Nytt År.
Nu låter vi de här sista timmarna av det gamla året bara rulla på och när vi vaknar i morgon bitti/förmiddag/eftermiddag så har vi ett helt nytt och fräscht år att ta tag i och göra det allra bästa vi kan av. Jag föreslår att vi fortsätter på vår inslagna bana och bryr oss om varandra. Att vi ger värme och omtanke.
Vi fortsätter även att värma världen på olika sätt. Vi ger av det vi har och det vi kan. Det räcker så. Varje mån gör åt sa mormor och det visar ju att det allra minsta är också viktigt och tacksamt att få. Så nu går vi alla tillsammans in i det nya året med vetskapen att ingen kan göra allt men var och en av oss kan göra något för någon.
Nu tar vi oss ett riktigt härligt nytt fint 2025……med eller utan kissekatter som är lite halvsura över den fjantiga nyårsaftonsutstyrseln. Men så är det när det ska nyårsfotograferas. Ett uppgradering mot förra nyårets rosa partystrut.
Till alla er som firar nyår ensamma skickar jag och Bella en riktigt stor och varm nyårskram. Vi ses här igen nästa år.
Tiden rusar fram och i år har jag varit sämre än någonsin på att fixa och trixa till jul. Men som jag säger till alla som stressar sig halvt fördärvade, sluta med det för det blir jul ändå.
Jag brukar ju trampa upp ett barfotahjärta varje år när första snön kommer. Det gick inte i år för det regnade en hel dag och på morgonkvisten snöade det lite och frös på. Det blev is direkt. Så hård skare så det gick inte att trampa upp ett hjärta.
För några dagar sedan ramlade det ner lite fin mjuk snö och jag passade då på att skutta ut och kliva runt. Det ser dock mer ut som om jag vinglat runt faktiskt. Jag har ju under några år haft problem med muskler som fått mycket stryk och som jag tränar genom att gå gå gå gå och gå. När jag nu gjorde hjärtat så fick jag nästan slag när jag såg första resultatet. Jag gjorde ytterligare ett hjärta och det var bättre men ändå vingligt. Så det bästa av två skruttiga hjärtan kommer till er i slutet av det här inlägget.
Det här årets decembermånad blev annorlunda mot de flesta innan. Jag har inte fått iväg lådan till Svenska Kyrkan i Borgholm som är proppfull med babykläder som ska ingå i babypaket till Ukraina och jag har heller inte lyckats få iväg något paket till Slättmissionen. Allt ligger egentligen klart men kraft och lust har inte funnits riktigt. Jag har inte ens fått iväg alla mina små julklappar till vänner. Men jag säger till mig själv som jag säger till andra. Det blir jul ändå och Schenker finns kvar och transporterar tryggt och säkert mina paket efter julhelgen. Och mina små vänpaket går det ju alldeles utmärkt att skicka efter jul och när som helst under året. Vi har ju varandra ändå. Hela tiden. Ibland finns ju kraften och ibland inte och det är bara att låta det vara så.
Nu vill jag önska er alla en riktigt fin och God Jul och jag hoppas att var och en av er kan finna någon slags gemenskap för jag önskar att ingen, ingen ska behöva vara ofrivilligt ensam. Själv ska jag fira julaftonen hemma hos min dotter och hennes lilla familj och givetvis ska jag inte frångå min vana att gråta när jag tittar på Askungen och alla pippisar och rådisar som fullständigt flödar över av kärlek.
Jag avslutar nu med mitt barfota vingelhjärta som jag ger till er alla och till min vän som fick somna in hemma i värme, kärlek och trygghet.
För en tid sedan så satt jag hos en vän som var intagen på sjukhuset. När jag suttit i ett par tre timmar så var det dags att lägga stickningen åt sidan och ta sig ur fåtöljen för att sträcka på allt som går att sträcka på en liten tant. Så jag reser mig upp, armarna uppåt sträck och flaxar lite med dem ut åt sidorna. Rullar med huvudet och axlarna, dock inte med ögonen. Sedan vänder jag mig om mot fönstret.
Och då……….ja jädrar….ibland tror man inte att det är riktigt sant det man ser. Det här såg jag:
Hela familjen Älg var ute på stadsbesök. De föstes nu vänligt men bestämt åt rätt håll av en ambulans på trottoaren och en polisbil på gatan såg till så de inte fick för sig att kliva ut i trafiken. Igen. Här kommer en tidningsbild på sällskapet som i alla fall går över på övergångsstället till skillnad från många tvåbenta. Men sen blir det ju lite stökigt.
På den här nedre bilden är älgarna på väg ner till stan och på den övre är de ”motade” tillbaka till skogs. Det är bara det att i skogen där älgarna kamperat i alla tider har det byggts en väldig massa bostadshus så de känner sig nog väldigt vilsna för deras gamla habitat har blivit ockuperat av tvåbenta och bilar. Vi har under några år nu haft väldigt många älgar som förirrat sig ner till stan och villaträdgårdar. Jag hade en på min garageuppfart för ett par år sedan och det var en mycket stressad fjolårskalv som försökte ta sig iväg till någon slags trygghet. Det är sorgligt att se hur dessa stora, ståtliga och majestätiska djur utsätts för stadseländet.
Det har varit ett långt uppehåll nu här på bloggen men jag har varit väldigt närvarande i min väns situation och försökt finnas till hands med att med omsorg och kärlek försöka göra dagarna lite lättare. Det är ju när livet blir svårt som man behöver sina vänner. När livet glider som på en räkmacka då är behovet inte lika stort eller i alla fall på ett helt annat sätt. Men nog behöver vi finnas för varandra lite extra då och då under livets gång.
Nu känner jag att det är dags att ge er något vackert att se på som avslutning på det här inlägget. Det är en av mina grannar som är otroligt duktig med blommor och planteringar. Min raka motsats alltså. Bilden är tagen för några veckor sedan så blomstren i mitten frös och är utbytta mot annat. Men det är ändå så vackert i färgerna.
Jag hoppas ni alla haft en fin och bra början på den första vintermånaden. Nu har det ju varit halt och eländigt i någon vecka, åtminstone här hos mig har man fått gå som på äggskal. Försiktigt och sakta. Jag hoppas ni ser till att vara rädda om er när det är besvärligt väglag för vi ska ju vara uppe och skutta nu när vi närmar oss jul. Dessutom är det ju ett roligt julpaket som önskas och inte armar och ben i paket med vidhängande svårigheter. Så se nu till att vara riktigt rädda om er. Varenda en av er.
Själv har jag visst hamnat helt utanför banan. Jag har tänkt så mycket på min vän, på livet, på ensamhet och vänskap så många saker har blivit satta åt sidan. Det är så mycket som jag saknar. Det gamla. Vissa traditioner som gav trygghet och jag kommer då på att jag ska inte gnälla för jag har inte ens fått upp adventsljusstaken ur kökssoffan än. Men jag tror det blir tredje och fjärde advent ändå. Men ibland förstår jag mig inte på mig själv. Det är ju så vackert med adventsljusstakens sken i dunklet. Men jag har i alla fall en väldig massa levande ljus i mitt kök så jag är nog inte helt bortom all räddning vad det gäller att lysa upp tillvaron.
Jag önskar att ni alla har goda dagar och att ni är på en bra plats i livet. Om det skulle vara så att någon av er känner sig ensam så skickar jag här världens största och varmaste kram just till dig.
Jag hoppas dagarna är snälla emot er alla………med eller utan älgbesök och adventsljusstakar.
Jag är mamma, fru och mormor. Jag har som sagt var inte direkt svart bälte i hantverk men jag tycker det är otroligt roligt och berikande.
Har arbetat ideellt med lite olika välgörenhetsgrejer i ungefär 30 år och känner att det är en bra väg för mig att gå.
Handarbete är roligt och jag hoppas jag kan tillföra något även som bloggare.
Jag och en kompis brukar fara runt och stå på hantverksmarknader ibland. Hon gör smycken och tavlor och jag lite av varje. Det är berikande och det är härligt att möta alla människor.
Jag tycker om att vandra runt på olika bloggar och få inspiration. Det finns så oerhört många duktiga kvinnor. Tillsammans håller vi ett kulturarv vid liv.
Vill ni har annan kontakt än via kommentarsfältet så kan ni maila mig på birgit_karlsson [@} hotmail.com
Bibbis blandning 